För några månader sedan kom en ung 13 årig flicka till vår verksamhet med svårigheter av främst sexuellt riskbeteende men också en del annat. Hon hade en mamma som körde lastbil och bet i allt man sa oavsett vad eller hur man sa saker. Man kunde inte göra rätt eftersom det här var en mamma med egna stora skador av ett hårt liv. Jag och min kollega fick till ett samarbete med dottern, mamman, familjehemmet och socialtjänsten ganska snabbt där alla var med, som var nytt för alla. Flickan kom från och till inte hem från skolan alls utan åkte runt i bilar med äldre killar både under och efter skolan. Hon kontaktade folk hon inte skulle eller fick, söp och blev redlös, stal saker från familjehemmets barn, sög av killar till höger och vänster som gjorde alltsammans ohållbart. Vad det gäller flickan så är jag övertygad om att vi fick hennes bästa insats utifrån hennes förutsättningar. Hon kom från brist och fanns i brist med en mamma som kunde uttrycka detta själv. När modern inte var ensamjagande blodhund utan vågade känna lite tillit så klarade hon sig bra i flock. Från och till så blev hon till en bra mamma, glimtar, men detta var glimtar av hennes potential i hur bra man är själv eller tillsammans. Idag avslutades arbetet, jag åt tårta och hade lite present öppning tillsammans med familjehemmet och flickan innan jag körde hem henne. Väl hemma hos mamma fick modern en filt från oss på Familjevårdsstiftelsen med min motivering av en mamma som sliter emot både sig själv och sin historia men också om den återberättade socialtjänst historian om henne. Jag sa att jag har sett mamman i henne och jag uppmuntrade henne att fortsätta att försöka vara den mamman som inte behöver bitas, men hon behöver se till att någon är med ibland så hon inte blir rädd, för då biter människan. Hon började störtgråta och säga att hon inte kom ihåg när hon fick något senast och att hon skall försöka komma ihåg vad jag sagt när saker blir svåra. Det var väldigt länge sedan jag upplevde ett så starkt möte, den mamman kunde varit jag i manlig gestalt utifrån lite andra företeelser. Ni vet, det är som att ha haft en vän hela livet, men aldrig sett hela ansiktet. Således behöver man förbli ödmjuk, och jag vill nog bara dela hur oerhört starkt berörd jag blev denna dag att dela detta med mamman som alla bara är övertygade om ville bita andra. Att tro att vi inte påverkar eller påverkas som människor är att förneka något djupt mänskligt, jag sov oroligt den natten, vaknade vid flera tillfällen. Jag kunde inte få tankarna på dagens aktiviteter att sakta ner. Jag var djupt påverkad, berörd och till sist övertygad när jag till sist somnade, vad jäkla bra hon hade stått upp för sin dotter och att vi alla riskerar att förhandlas till rovdjur om omständigheterna är emot oss. Hon vill ju bara som vi alla andra bli förstådd och sedd, och ögonblicket kan jag bara dela så här i återberättandet men det gör något med att fortsätta att hålla sig ödmjuk inför levandet. Att vi alla kan ”bli” det mesta på gott och ont beroende på om omständigheterna är med oss..
Vid pennan
En terapeut, en pappa, en son, en arbetskamrat och så mycket mer..
